You can't spell peak without P

I en genomsnittlig västvärldsmänniskas vardagsliv förbrukas, direkt och indirekt, en mängd ändliga resurser enbart för att hålla personen vid liv och komfort. Användandet av uttrycken "ändlig/förnyelsebar resurs"har frekvent använts av framförallt miljörörelsen och finns nog i de flestas vokabulär vid det här laget, men jag vill ändå göra en genomgång om vad det egentligen är jag menar. Var drar man egentligen gränsen mellan vad som är ändligt och inte? Observera är att detta är min egen tolkning av begreppen, grundat i min utbildning.

1) Förnyelsebar resurs
En förnyelsebar resurs är någonting som går att återskapa. Ett exempel på detta är till exempel skog, som faktiskt växer upp igen om man bara väntar lite. Närliggande till denna grupp är de oändliga resurserna.

Vindkraftverk

2) Oändlig resurs
En oändlig resurs är någonting som inte tar slut. Där har vi till exempel sol och vind samt Guds kärlek till skapelsen.

Oljeborrning 1908

3) Ändlig resurs
När någonting är ändligt betyder det att det kommer ta slut, förr eller senare. I denna gruppen finns till exempel olja, stenkol samt mitt tålamod (skoja bara, det är oändligt)

Easy as pie med andra ord. Problemet är bara att det såklart finns både nyanser och grader i det här. Olja ses som sagt som en ändlig resurs, men om man ska vara petig så kommer det att bildas ny olja, det tar bara väldigt lång tid. Var går den gränsen, hur snabbt ska nybildningen gå för att man ska kunna hävda förnyelsebart? Och kan grundämnen som uran och fosfor verkligen ses som oändliga?

Exemplet jag vill ta upp är fosfor (P), detta livsnödvändiga ämne som är en så essentiell del av det industriella jordbruket. Växter kan helt enkelt inte växa utan fosfor, varför vi tillför det i form av mineralgödsel framställt från fosforhaltiga mineral, framförallt apatit.

Fosfor är ett grundämne och därmed enligt definition oändligt, det kan aldrig försvinna. Däremot så är lätt utvinningsbar fosfor en snabbt krympande resurs, någonting som kommer att ge drastiska konsekvenser för vårt uppehälle på den här planeten. De förråd varifrån vi tar vår fosfor kommer helt enkelt att ta slut förr eller senare, exakt när vi når peak P vet ingen säkert men den vanligaste gissningen ligger på 50-100 år  (Linderholm et al, 2012), och det finns forskare som hävdar att det kommer ske redan 2033 (Cordell, 2010). På andra sidan finns bland annat  IFDC - International Fertilizer Development Center, som i en rapport hävdar att peak P inträffar om tidigast 300-400 år. IFDC har då räknat med att Marocko har betydligt större resurser än vad som tidigare trots, någonting som kritiserats för att vara obekräftat. Att dessutom 85 % av tillgångarna då finns i Marocko är inte heller någonting som anses stabilt.

Oavsett vilka man väljer att tro på i denna fråga så kan man aldrig undvika faktumet att mineralråvaran för handelsgödsel kommer att ta slut. Så är det bara. Dessutom så är utvinningen av P kostsam och energikrävande, och gruvdrift är knappast någonting som ger positiv påverkan på miljön. En annan nackdel med hög användning av P är att det läcker ut i vattendrag och orsakar övergödning.

Algblomning runt Gotland, en konsekvens av övergödning

Men hur ska man då göra för att lösa detta problem innan det leder till konflikter, krig och svält? Såklart ingen lätt fråga, men mitt svar är:

• Kretslopp. Vi måste återföra P till åkern, genom att komma på ett sätt att använda den P som finns i vår avföring och urin. Detta är det enskilt viktigaste som måste göras. 
• Medan kretsloppstekniken utvecklas så kan vi minska användningen genom att äta mindre kött och mejeriprodukter, och därmed undvika onödig odling av foder. Detta skulle naturligtvis ha många positiva bieffekter för både miljö och hälsa, och såklart för djuren.
• Rådgivning och markkartering. P ska enbart läggas där den behövs och när den behövs.

Det är inget omöjligt problem, men det måste tas tag i och det måste hända nu. Att lugnt invänta en peak som alla vet kommer men ingen vet när kommer att orsaka konflikter, prishöjningar och svält. Det går att undvika om viljan finns.


(Och innan folk frågar, eko går alltså runt det här genom att inte lägga på någon ny fosfor utan leva på reserver i jorden. Det fungerar ganska länge med utarmar såklart jorden på sikt. Enligt KRAVs regler är det även tillåtet att lägga på ren apatit, vilket så klart också är ändligt.)



Källor:
Life  cycle  assessment  of  phosphorus  alternatives  for  Swedish  agriculture; 2012; Kersti  Linderholm, Anne-Marie  Tillman, Jan  Erik  Mattsson.

The Story of Phosphorus - Sustainability implications of global phosphorus scarcity for food security; 2010; Dana Cordell

Artikel om IFDCs rapport

Alla bilder från Wikimedia Commons